Testar att blogga via mobilen! Kram

hej igen.

ett tag sen nu. men eftersom en av mina bästa vänner också skaffat blogg fick jag upp lusten att skriva igen.

det är fredag och jag hör att det regnar ute. jag ska strax ner till ica och köpa en baguett och läsk till tommy. lyxa till det på en fredag som denna.  

igår var jag och hälsade på på min nya praktikplats. en kyrkogård. jag har ju jobbat på kyrkogård förut. och jag har ju bara bra erfarenhet av det. så jag tror att det ska bli bra!  

jag saknar min familj så otroligt mycket. jag har inte sett dom på hur länge som helst. och allt är mitt fel. bara mitt..... mår jag inte bra psykiskt så är det förkylning. jag pratar med dom i telefon också väldigt lite. och det finns kanske vissa orsaker till det. men kan inte uttala dom. känns som ingen förstår ändå. känns som om jag inte bestämmer över mig själv längre. men nu har vi bestämt att vi ska ses i helgen. jag hoppas verkligen att jag klarar av att åka till dom. som tur ska tommy vara med. annars vete fasen om jag hade tagit mig igenom det.  jag pratade med min psykolog om detta igår.  vet inte ens om hon förstod mig.  

I går kom iaf tårarna när jag hörde att min kära systerdotter sa ett ord som jag väntat på att hon ska säga. ROSA!!!! Min favorit färg kom ur min lilla favorittjejs mun!!! helt underbart! Dom är så himla goa både hon och hennes underbara bror. synd bara att jag missar så mycket!!!! Men jag antar att jag bara har mig själv att skylla.    

jag ska strax ut och gå. min dagliga promenad på några timmar. lyssna på talbok och försvinna från den jobbiga verkligheten....MITT LIV!!! Eller vad man kan kalla det.

en sk vän till mig har vänt mig ryggen. och skyller på mig. Tydligen har jag vart otroligt jobbig och bara en jävla tyngd i denna människas liv.  HUR??? det frågar jag mig. hur i helvete har jag kunnat tynga dennes liv. jag försökte att vara så lite som möjligt i dennes liv pga att jag inte ville vara till problem. men tydligen bara av att jag andades eller nått var för tungt... ursäkta mig då. jag anstände mig verkligen för att forma mig efter vänskapen. tydligen räckte inte det. jag önskar bara att denne kunde pratat med mig i lugn och ro så vi hade kunnat reda ut detta. men nej då.... det är bara att anklaga mig att styra dennes liv och sen vända mig ryggen och gå. och bara helt plötsligt ser mig som ett hatobjekt eller nått. jag trodde vi hade en bra vänskap eftersom jag förbättrat mig så. eftersom jag ansträngde mig så mycket att forma efter dennes behov. jag blev blind och förljde efter. jag hade bara ett litet krav på denne att inte ha någon större kontakt med min syster. det blev tydligen mycket för denne. ett ända litet krav eller en vilja från mig kan man säga. shit....

nu i efterhand när jag ser mer klarare kan man ju knappt kalla det vänskap. herre gud va tänkte jag på?! hur fan kan jag offra så mycket av mig själv för att ha en sk vän som tycker bara att man kväver. jag tycker väldigt mycket om denne. och jag saknar det braiga vi hade. men jag antar att livet går vidare utan denne. men det är sån jäkla orättvisa att allt helt plötsligt är mitt fel. och jag får ingen chans att förklara eller reda ut saker. denne är kall som en sten, envis som en åsna (om det är dom som e envisa) och lika ego som moderater.  Denne kallade mig för att vara dennes vän.....ofta....vilket var en lögn då! fy fan!!!! Jag som berättat för denne att jag har blivit så jäkla bränd förut. och så för denne såhär mot mig!! Ilskan kokar inom mig egentligen. suck.... men jag får väl som vanligt försöka acceptera hur värdelös och dum jag måste vara och gå vidare.                  

Men jag har ju ljuspunkter i mitt liv också!

Tommy:             

annelie:        

jonis:      

mandan:      

mollan:       

anni:      

och mfl....

hinner inte. plikten kallar!
kramar